Nu var det 2010

Fem avsnitt. En text som har vilat sedan 2007 har nu fått sin plats här nedan. Läs om du vill. Kanske kommer jag att fortsätta att skriva lite i den här bloggen ibland. Möjligen fyller jag gapet mellan 2007 och 2010.

Tillägg 2011: Det har med tiden visat sig att texten för min del var färdig, lockelsen att skriva något mer har inte infunnit sig. Jag och sjukdomen fungerar för det mesta väl ihop nu.

En sak till - jag vill inte vara den som okritiskt driver läkemedelspropaganda. Och när jag läser igen, ser jag att min text lätt kan tolkas på det sättet.

Så - för att vara mycket tydlig - detta fungerade för mig, det är min berättelse. Man kan säga att jag skrev det som jag hade behövt läsa runt 2004.

Du som läser och har ett problem liknande mitt: din lösning kan se helt annorlunda ut. Jag ordinerar ingenting, utan lämnar till dig och dina kontakter i vården (som jag hoppas att du har fått) att avgöra vad som är det bästa i din situation.

Avsnitt 5: "Nyfödd sommar"

Varför var pillren den allra sista utvägen? Varför panikattacker i nästan tre år innan jag drog min långa historia för doktorn och slutade med orden ”nu måste jag pröva medicin”.

Idag letade jag i tidningarnas artikelarkiv efter allt avskräckande jag har läst om SSRI-preparaten, om överförskrivning, om terapi som biter bättre, om risker och biverkningar. Men jag hittar inte så mycket. Enstaka artiklar, insändare – spridda skurar med ifrågasättande och skepsis mot pillren. Inte alls den storm av fientlighet, som jag tycker mig ha hört.

En ångestpatient som jag är sårbar, måste bli min slutsats. Förvirrad inför sin egen ångest, att känslorna vägrar lyda förnuftet. Sjukdomen syns inte utanpå, märks oftast inte särskilt mycket för omgivningen – men nöter och sliter inombords.

Då är det lätt att läsa, höra och tolka med filter – ett filter som bara släpper in skepsisen. Lägg till detta en tydlig tendens till pillerskräck hos många av mina vänner, bekanta och också vårdpersonal. Resultatet blev att jag inte vågade prova – tills plågan blev så stor att jag hade käkat grus om någon hade föreslagit det som en bot.

***

Nyfödd sommar. Det regnade sommaren 2007, men för mig sken solen ändå. I början av juni klev Lisa in i baksätet, spände säkerhetsbältet över sig och barnkudden. Jag ensam där fram – åkte tio mil, gick på barnteater, övernattade borta, åkte hem igen. Och vi hade det bra under resan – båda två.

Och för mig var det vetenskap och beprövad erfarenhet som vann.

Avsnitt 4: "Den här gången skulle jag ha piller"

Så fick jag veta hur panikångest fungerar. Januari 2004. Vi veckohandlar, på samma ställe, nära nog samma varor varje gång. På väg in i varuhuset skramlade kundvagnen över den raspiga asfalten. Min dotter, då på väg mot fyra, stimmade kring mina ben, bad att få sitta i vagnen, fick det...pratade, kommenterade, frågade – som vanligt.

Jag svarade, skojade, plockade fram listan med varor – och trodde att jag skulle spy, svimma, krypa ur skinnet, falla död ner...något eller allt på en gång, vilken sekund som helst. Måste komma ut, vi vänder tänkte jag när de automatiska grindarna inne i varuhuset surrade upp för oss (2006: Obehagligt att återvända till detta nu! Pirrar lätt i armarna, det är min första panikkänsla. Hoppas det släpper – det gör det säkert...?).

Men vi vände inte. Sekunderna senare släppte obehaget något, och det gick lättare att tänka lite med förnuft igen. Fortsätt, fortsätt...ett steg framåt till och så ett till, brödet, frukten, gurkan, köttfärsen, mjölken. Rutiner och något mycket konkret att tvinga in tankarna på kan hjälpa.

Ut ur affären och så hämta min son, som jag är pappa till på de flesta sätt utom det biologiska, hos en kompis. Jag kände mig visst fortfarande lite sjuk, men om det var kroppen eller själen som var ur slag – och om det var själen, vad hette i så fall sjukdomen.

Svaret är panikattack, det vet jag nu, men då – att vara sjuk utan att veta. Med två barn i bilen, två liv med en förälders fulla ansvar för att det går dem väl. Så ökade pirret i armarna igen, illamående, tankekarusell: ”Det får inte märkas, det får inte märkas, det får inte märkas” dundrade i mitt huvud. Nästan hemma svängde jag in på en parkeringsficka, kallsvettig. Mumlade ”jag mår inte bra, måste bara andas lite frisk luft” och ungarna verkade inte särskilt skrämda, satt bara kvar i bilen.

Två varv runt bilen. Djupa andetag. Nu kan jag nog ta mig hem. En liten bit i taget fick det bli. Om 200 meter kommer nästa busshållplats, klarar jag att köra dit går det att stanna lite till. Så avtagsväg till höger, där kan jag svänga in. Så sista lilla vägen, där det går att stanna när som helst. Gårdsplanen, hemma – och det släpper lite. Maten till barna, och varorna in i kyl och frys.

Nästa dag bokade jag akuttid hos företagsläkaren. Satte inte min fot i varuhuset på månader efter detta, försökte undvika bilresor ensam med barnen. Det gör jag fortfarande. Ju längre, desto motigare; ju längre, desto större oro dagarna före. Hur ska jag må, kommer det tillbaka? Perioder när jag mår bättre så blir jag steg för steg modigare. Två steg framåt, en attack igen, och ett steg tillbaka. Fast tyvärr, ofta två bakåt också, ibland tre... Jag går back!

***

Det ni läste var tänkt att bli en bok. Men blev bara ett kapitel. Dagar senare var jag och min dotter på väg till vårdcentralen, hon skulle kollas – handlade om något rätt vardagligt, som jag inte längre minns. Men jag minns panikattacken i bilen på vägen dit. Och beslutet, att nu är det nog.

Avslappning, självhypnos, fysisk träning, andning i fyrkant, nya tankemönster, avdramatisering. Jag hade gjort allt det som terapeuter, läkare och självhjälpsböcker föreslog. Tyckte nog att det hjälpte kortare perioder, men bra blev det inte. Tro mig – det började kännas som om ingenting, INGENTING var riktigt kul. Den knäckande tanken ”varför ska jag leva, om det är så här det ska vara” dök allt oftare upp. Ingen yttre orsak egentligen. Barn att krama, fru att krama. Jobb, pengar som räcker ganska väl, hus, bil... Och dåligt samvete för att jag ändå inte lyckades må bra.

Nu var det nog. Ett telefonsamtal med vårdcentralen och jag fick en resttid redan dagen efter. Den här gången skulle jag ha piller...

Avsnitt 3: "Förnuftet ur spel"

Nyss har treårsdagen passerat och jag sliter med att vara frisk, men är det inte alltid. Så mycket har jag upptäckt. Att jag levde flera år på gränsen till sammanbrott, innan den sjuke stackarn Mijailovic tog ett liv och samtidigt också gav mig den avgörande sparken ut i fritt fall, över kanten på avgrunden. Mycket har jag upptäckt. Att jag inte alls är särskilt blyg. Vad panikångest är. Hur känslor kan tvinga förnuftet ur spel, och vilken extrem ansträngning som krävs i försöken att återställa balans mellan kropp, känsla och tanke.

Följ mig på resan från då till nu – du som kanske är en olycksmedmänniska, eller har en sådan i din närhet. Följ med så får du veta hur det var, för mig. Kanske kan min berättelse vara en liten tröst, ett litet, litet stöd och – hoppas jag, i bästa fall – rent av till lite, lite, lite hjälp att bli friskare.

Är jag sjuk? Är jag frisk? Var går gränsen? Upp med ett skutt, ner som en slafsig skiva rostbiff. Själen sjuk, kroppen frisk...eller tvärtom, och både och? Som jag har undrat...

En hypnoanalytiker brukar tala till mig: ”andas ut och säg luuuuugn...”. Rösten finns på cd och kostade 149 kronor. I skafferiet på tredje hyllan uppifrån står den lilla bruna glasburken med mjölksyrebakteriepiller. Två om dagen i samband med mat. I bokhyllan: Om KBT, kognitiv beteendeterapi, att medvetet observera tankar, kropp och känslor. Att acceptera sitt tillstånd och leva livet vidare mot sina mål. Skohyllan: De gamla skitiga springskorna, som har blivit en så god vän och hjälp. I somras med panik i huvudet, på långresa, svårt att klara instängdheten i en bil. Finns det inget annat sätt så springer jag hem, även om det är sextio mil... Allvar!

Sedan tonåren, när jag ropade på gud och inte fick svar, har jag inte haft mycket till övers för tro. Inte någon tro, inte på något, som inte har övertygande stöd i vetenskap. Nu är jag beredd att pröva mycket, som jag tidigare hade avfärdat med ”inte bevisat”.

***

Läkaren var ung och sugen på att pröva alla teorier. Fästingburen borrelia. Var det till exempel inte. Men yr ändå. ”Nej, jag hittar inget fel på dig.” Psykolog, så, via företagshälsovården. Läkare där också, och 25 procent sjukskriven med diagnosen utmattningsdepression – alltså, utbrändhet med vardagens språkbruk.

Under tiden som gick greps och erkände Mijailo Mijailovic.

***

Avsnitt 2: Faaaan!

***

Jag bankade knytnävarna i väggen så att det gjorde ont, utan att det kändes. ”Fan, fan, faaaan”, skrek jag, som mannen i den där filmsekvensen när Jas kraschar och voltar gång på gång.

Hemma i köket, ensam, eftersom nyhetssändaren börjar först halv tio. Kvart över nio, med ytterkläderna på för att ge mig av, men fortfarande hade jag inte stängt av radion. Snart skulle något viktigt sägas för statsministern hade kallat till presskonferens. Kvart över nio, alltså, fan...

”Det är med stor sorg som jag har tagit emot beskedet att Sveriges utrikesminister Anna Lindh 05.29 denna morgon har avlidit av de skador hon fick i gårdagens attentat...”

***

När något avgörande, otäckt, oförutsägbart inträffar gömmer sig journalister bakom sitt arbete. Förnuftet går på högvarv, i bakgrunden tuggar känslorna på, men man tillåter dem inte att komma till ytan, just då i alla fall.

Så många som hördes i radion den dagen: människor vid kondoleansböckerna, socialdemokrater i partilokalen i Borås, riksdagsledamöter, de politiska motståndarna. Mina kolleger fräste ur sig redigerade intervjuer på rad, TT fyllde på med kommentarerna från övriga Sverige och världen.

Allt landade i mitt knä och frenetiskt tog jag mig an mitt arbete och mitt ansvar och sände mitt livs viktigaste och mest avgörande nyhetssändningar. Valde och ratade för att få med det bästa i den långa sändningen som gick igång nästan exakt ett dygn efter TT:s första bud: ”Anna Lindh knivskars i centrala Stockholm...”

Samtidigt satt som en lågmäld dvärg i mitt huvud, upprepande orden från morgonen: ”Fan, fan, faaan...”. Du får ropa mer sedan, sa jag till på skarpen.

Inför dagens sista sändning, halv sex, gick det runt för mig. En yrsel jag aldrig tidigare känt, en lätt men tydlig svindel, som jag försökte bekämpa med en rask promenad runt kvarteret.

På tredje dagen: Svindeln ville inte släppa, det kändes som om huvudet och kroppen inte längre satt helt ihop. Jag var nyhetssändare igen och dagens två första sändningar gick – inte bra – men ingen kan ha hört min inre skräck, för nödropen fick inte tillstånd att komma ut.

I lunchrummet var jag ensam, satt rak i ryggen på en stol, radion surrade i bakgrunden, rörde i maten med gaffeln, men mycket litet i munnen. En inre monolog svirrade: ”Jag klarar det inte, jag klarar det inte, jag klarar det inte...JAG KLARAR DET INTE”.

Nerför trappan, till nyhetschefen med exakt samma fras och jag fick bli utbytt, avlöst från resten av dagens sändningar. Första medicinska kontakten, ett samtal till vårdcentralen, samma eftermiddag.

Avsnitt 1: Låt bli dom där

”Inte piller”, ”låt bli dom där” och ”ska du verkligen knapra...?”

Många gånger har jag hört formuleringar med den innebörden. Men orden tenderar att eka några extra gånger i huvudet, så att jag tror att jag hörde fler gånger än jag verkligen gjorde. Man kan vara så känslig…

Äh, vi får ta det från början. Jag är pillerpatient sedan december 2006, äter dagligen ett SSRI-preparat mot ångest och oro.

”Lyckopiller” kallades de tidigt på 90-talet – leder tanken fel, såklart, mot något slags rus som 20 mg paroxetin inte ger.

Däremot – om lycka är att kunna klara helt vanliga, vardagliga situationer utan panik: åka buss, gå på bio, köra bil – då stämmer det. Om det är lycka då är det lyckopiller jag äter.

Vill ni veta lite om hur det var, före december 2006. Läs vad jag skrev då.

***

Klockan 16.41 skickade TT ut det första meddelandet, TT-FLASH: ANNA LINDH KNIVSKUREN. Utrikesminister Anna Lindh knivskars i centrala Stockholm på onsdagseftermiddagen…

Vi hade aldrig mötts, Anna Lindh och jag. Ändå korsades på sätt och vis våra vägar och hennes olycka, utrikesministermordet, utlöste det tillstånd hos mig som gör att jag nu skriver. Och som fortfarande, av och till plågar mig, nära gränsen till det uthärdliga.

Den 10 september 2003 var jag nyhetssändare på Radio Sjuhärad. Fram till halv-fem-tiden på dagen minns jag inget särskilt. Dagarna före EMU-omröstningen var det. Två-årsdagen efter att skyskraporna föll i New York skulle följa.

Nyhetssändarens liv är inrutat – en gång i timmen är det dags; jämna till kanterna på bunten med nyhetstexter, efter att de har lagts i rätt ordning. De få stegen in till studion, snabb koll på att ljudfilerna som ska sändas ligger uppe i datorn. Fasta återkommande moment och runtiner med sikte exakt på halvslaget, då signaturen ljuder, så inledningsfrasen: ”Klockan är halv sex – här är nyheterna. Sveriges utrikesminister Anna Lindh har blivit knivskuren nu i eftermiddag. Enligt uppgift är hon skadad i armen och magen...”

Det mycket, mycket ovanliga hade hänt. För andra gången i modern tid hade en svensk minister blivit utsatt för ett väpnat attentat. Det inrutade sprack och nästa dag skulle jag sända nyheter i radio Sjuhärad igen.

***