Avsnitt 2: Faaaan!

***

Jag bankade knytnävarna i väggen så att det gjorde ont, utan att det kändes. ”Fan, fan, faaaan”, skrek jag, som mannen i den där filmsekvensen när Jas kraschar och voltar gång på gång.

Hemma i köket, ensam, eftersom nyhetssändaren börjar först halv tio. Kvart över nio, med ytterkläderna på för att ge mig av, men fortfarande hade jag inte stängt av radion. Snart skulle något viktigt sägas för statsministern hade kallat till presskonferens. Kvart över nio, alltså, fan...

”Det är med stor sorg som jag har tagit emot beskedet att Sveriges utrikesminister Anna Lindh 05.29 denna morgon har avlidit av de skador hon fick i gårdagens attentat...”

***

När något avgörande, otäckt, oförutsägbart inträffar gömmer sig journalister bakom sitt arbete. Förnuftet går på högvarv, i bakgrunden tuggar känslorna på, men man tillåter dem inte att komma till ytan, just då i alla fall.

Så många som hördes i radion den dagen: människor vid kondoleansböckerna, socialdemokrater i partilokalen i Borås, riksdagsledamöter, de politiska motståndarna. Mina kolleger fräste ur sig redigerade intervjuer på rad, TT fyllde på med kommentarerna från övriga Sverige och världen.

Allt landade i mitt knä och frenetiskt tog jag mig an mitt arbete och mitt ansvar och sände mitt livs viktigaste och mest avgörande nyhetssändningar. Valde och ratade för att få med det bästa i den långa sändningen som gick igång nästan exakt ett dygn efter TT:s första bud: ”Anna Lindh knivskars i centrala Stockholm...”

Samtidigt satt som en lågmäld dvärg i mitt huvud, upprepande orden från morgonen: ”Fan, fan, faaan...”. Du får ropa mer sedan, sa jag till på skarpen.

Inför dagens sista sändning, halv sex, gick det runt för mig. En yrsel jag aldrig tidigare känt, en lätt men tydlig svindel, som jag försökte bekämpa med en rask promenad runt kvarteret.

På tredje dagen: Svindeln ville inte släppa, det kändes som om huvudet och kroppen inte längre satt helt ihop. Jag var nyhetssändare igen och dagens två första sändningar gick – inte bra – men ingen kan ha hört min inre skräck, för nödropen fick inte tillstånd att komma ut.

I lunchrummet var jag ensam, satt rak i ryggen på en stol, radion surrade i bakgrunden, rörde i maten med gaffeln, men mycket litet i munnen. En inre monolog svirrade: ”Jag klarar det inte, jag klarar det inte, jag klarar det inte...JAG KLARAR DET INTE”.

Nerför trappan, till nyhetschefen med exakt samma fras och jag fick bli utbytt, avlöst från resten av dagens sändningar. Första medicinska kontakten, ett samtal till vårdcentralen, samma eftermiddag.