Varför var pillren den allra sista utvägen? Varför panikattacker i nästan tre år innan jag drog min långa historia för doktorn och slutade med orden ”nu måste jag pröva medicin”.
Idag letade jag i tidningarnas artikelarkiv efter allt avskräckande jag har läst om SSRI-preparaten, om överförskrivning, om terapi som biter bättre, om risker och biverkningar. Men jag hittar inte så mycket. Enstaka artiklar, insändare – spridda skurar med ifrågasättande och skepsis mot pillren. Inte alls den storm av fientlighet, som jag tycker mig ha hört.
En ångestpatient som jag är sårbar, måste bli min slutsats. Förvirrad inför sin egen ångest, att känslorna vägrar lyda förnuftet. Sjukdomen syns inte utanpå, märks oftast inte särskilt mycket för omgivningen – men nöter och sliter inombords.
Då är det lätt att läsa, höra och tolka med filter – ett filter som bara släpper in skepsisen. Lägg till detta en tydlig tendens till pillerskräck hos många av mina vänner, bekanta och också vårdpersonal. Resultatet blev att jag inte vågade prova – tills plågan blev så stor att jag hade käkat grus om någon hade föreslagit det som en bot.
***
Nyfödd sommar. Det regnade sommaren 2007, men för mig sken solen ändå. I början av juni klev Lisa in i baksätet, spände säkerhetsbältet över sig och barnkudden. Jag ensam där fram – åkte tio mil, gick på barnteater, övernattade borta, åkte hem igen. Och vi hade det bra under resan – båda två.
Och för mig var det vetenskap och beprövad erfarenhet som vann.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar