Avsnitt 4: "Den här gången skulle jag ha piller"

Så fick jag veta hur panikångest fungerar. Januari 2004. Vi veckohandlar, på samma ställe, nära nog samma varor varje gång. På väg in i varuhuset skramlade kundvagnen över den raspiga asfalten. Min dotter, då på väg mot fyra, stimmade kring mina ben, bad att få sitta i vagnen, fick det...pratade, kommenterade, frågade – som vanligt.

Jag svarade, skojade, plockade fram listan med varor – och trodde att jag skulle spy, svimma, krypa ur skinnet, falla död ner...något eller allt på en gång, vilken sekund som helst. Måste komma ut, vi vänder tänkte jag när de automatiska grindarna inne i varuhuset surrade upp för oss (2006: Obehagligt att återvända till detta nu! Pirrar lätt i armarna, det är min första panikkänsla. Hoppas det släpper – det gör det säkert...?).

Men vi vände inte. Sekunderna senare släppte obehaget något, och det gick lättare att tänka lite med förnuft igen. Fortsätt, fortsätt...ett steg framåt till och så ett till, brödet, frukten, gurkan, köttfärsen, mjölken. Rutiner och något mycket konkret att tvinga in tankarna på kan hjälpa.

Ut ur affären och så hämta min son, som jag är pappa till på de flesta sätt utom det biologiska, hos en kompis. Jag kände mig visst fortfarande lite sjuk, men om det var kroppen eller själen som var ur slag – och om det var själen, vad hette i så fall sjukdomen.

Svaret är panikattack, det vet jag nu, men då – att vara sjuk utan att veta. Med två barn i bilen, två liv med en förälders fulla ansvar för att det går dem väl. Så ökade pirret i armarna igen, illamående, tankekarusell: ”Det får inte märkas, det får inte märkas, det får inte märkas” dundrade i mitt huvud. Nästan hemma svängde jag in på en parkeringsficka, kallsvettig. Mumlade ”jag mår inte bra, måste bara andas lite frisk luft” och ungarna verkade inte särskilt skrämda, satt bara kvar i bilen.

Två varv runt bilen. Djupa andetag. Nu kan jag nog ta mig hem. En liten bit i taget fick det bli. Om 200 meter kommer nästa busshållplats, klarar jag att köra dit går det att stanna lite till. Så avtagsväg till höger, där kan jag svänga in. Så sista lilla vägen, där det går att stanna när som helst. Gårdsplanen, hemma – och det släpper lite. Maten till barna, och varorna in i kyl och frys.

Nästa dag bokade jag akuttid hos företagsläkaren. Satte inte min fot i varuhuset på månader efter detta, försökte undvika bilresor ensam med barnen. Det gör jag fortfarande. Ju längre, desto motigare; ju längre, desto större oro dagarna före. Hur ska jag må, kommer det tillbaka? Perioder när jag mår bättre så blir jag steg för steg modigare. Två steg framåt, en attack igen, och ett steg tillbaka. Fast tyvärr, ofta två bakåt också, ibland tre... Jag går back!

***

Det ni läste var tänkt att bli en bok. Men blev bara ett kapitel. Dagar senare var jag och min dotter på väg till vårdcentralen, hon skulle kollas – handlade om något rätt vardagligt, som jag inte längre minns. Men jag minns panikattacken i bilen på vägen dit. Och beslutet, att nu är det nog.

Avslappning, självhypnos, fysisk träning, andning i fyrkant, nya tankemönster, avdramatisering. Jag hade gjort allt det som terapeuter, läkare och självhjälpsböcker föreslog. Tyckte nog att det hjälpte kortare perioder, men bra blev det inte. Tro mig – det började kännas som om ingenting, INGENTING var riktigt kul. Den knäckande tanken ”varför ska jag leva, om det är så här det ska vara” dök allt oftare upp. Ingen yttre orsak egentligen. Barn att krama, fru att krama. Jobb, pengar som räcker ganska väl, hus, bil... Och dåligt samvete för att jag ändå inte lyckades må bra.

Nu var det nog. Ett telefonsamtal med vårdcentralen och jag fick en resttid redan dagen efter. Den här gången skulle jag ha piller...